Brister på att ha något att göra.
Detta låter märkligt att det kommer ifrån mig, men mina tankar säger mig att jag saknar skolan? Jag saknar att behöva veta att jag har ett ansvar att få upp betyg och att gå upp på morgonen. Jag saknar att ha något att göra om dagarna, känslan att veta att man har något att gå upp för på morgonen och att man inte sover bort hela dagen. Skolan är inte bara en plats för kunskap och lärdom, det är också en plats där man träffar i princip alla sina vänner var dag, vilket man inte gör under sommalovet.
Nu säger jag inte att jag saknar att behöva plugga och känna stressen att ett arbete måste vara inlämnat ett visst datum eller lärarna. Men är man i skolan gör man iallafall något var dag man är där. Är man hemma, har man inte alltid det, då kan det hända att man bara ligger i sin säng och dagdrömmer.
Man brukar säga att man känner hat mot skolan och bara vill ha lov, så kan jag känna ibland när läxorna blir för många och pressen att få underkänt blir för stor. Men det var en vuxen man som sa till mig, att njuta så länge som möjligt utav skolan, för sedan kommer det ansvarsfulla arbetslivet. Där man går till ett jobb som ser nästan likadant ut var dag. För skolan gör faktiskt inte det, den ser inte alltid likadan ut.
Och vad jag vet nu, så har jag bara 2 år kvar under min skoltid, sen ska jag också ut i arbetslivet, flytta hemifrån, bilda familj och betala högar utav räkningar. Tänk när man går i skolan får man studiebidrag, man bor hemma, man får mat var dag och man vet att man inte kan bli "sprakad" från sitt arbete och bli arbetslös. Det låter pessimistiskt, det jag skriver, det kan jag hålla med om. Men det jag försöker få fram är att man ska njuta av den tiden man har i skolan så länge som möjligt, det är iallafall något som jag vill göra.
En sak jag har bestämt mig för att göra denna sommar är att jag ska läsa ut två böcker, i hopp om att kanske kunna höja mitt betyg i svenska. Min grammatik är inte den bästa och det är något jag mer än gärna skulle vilja bättra till, då är böcker en bra lösning.
En bok som jag har läst i snart två veckor är "äcklig", en mycket hemsk bok måste jag säga och jag är på god väg att läsa ut den. Det är en vad ska man kalla det, självbiografi. Skriven av Constence Briscoe. I boken tror hon att hon heter Clare, hon har alltså inte fått reda på sitt riktiga namn än. Hon utsetts hela tiden av misshandel av sin mamma, allt ifrån en nätt puttning till rejäl misshandel. Men det är inte bara fysisk misshandel det är även psykisk, hon kan bli kallad för "äcklig bakterie" och "äcklig hora".
Hennes mamma är tillsammans med någon man, som heter Eastmann och även han utsätter henne för misshandel.
Clare är sängvätare, hon kissar i sängen och kan inte göra något åt det. Och här är ett stycke från det: "När det blev läggdags kom min mor upp med en svart plastsäck. Jag stelnade till när hon närmade sig. "Vill du gå och lägga dig?" frågade hon. Säcken var hopknuten med en dubbelknut. Hon knöt upp den, och jag såg att den innehöll ytterligare två lager plastsäckar. I den innersta säcken låg mina lakan, min filt och mitt nattlinne. Allt var genomblött och stank urin. "Vill du gå och lägga dig?" "Ja", sa jag. Min mor föste undan kläderna jag bäddat med på morgonen och lade lakanet på sängen. Den stora, gula, våta fläcken fick sängenvätningslarmet att börja väsnas, och min mor ryckte kontakten ur uttaget. Hon bäddade omsorgsfullt, vek in lakanet under madrassen, lade kudden ovanpå och avslutade med filten. "Ta på dig nattlinnet", sa hon och gav mig det våta nattlinnet som luktade ganska illa. Jag stirrade först på nattlinnet, sedan på henne. "Ta på dig det", upprepade hon och knuffade till mig. Jag tog av mig kläderna och drog nattlinnet över huvudet. Jag försökte undvika att få de våta fläckarna mot huden, men det var omöjligt. När jag tagit på mig nattlinnet lyfte min mor upp filten och sa: "Lägg dig". Jag lade mig lydigt i sängen och min mor stoppade om mig. "Sådär ja! God natt, Clare. Om du byter sängkläder kommer du att få ångra dig!"
När jag läste detta var jag nära inpå att gråta, att en mamma kan bete sig på det viset. Man kan inte hjälpa att man är sängvätare och borde inte bli straffat för det på detta sätt. Detta är inte det värsta som Constance är med om, det finns så mycket mycket mer. Och att detta har hänt och att det är hon som har varit med om detta som skriver det, det är svårt att förstå. Hade jag själv genom gått allt det som hon har genomgått hade jag inte varit stark nog att prata om det.
Jag är verkligen glad att min mamma, eller pappa aldrig har behandlat mig såhär.
Denna bok berör verkligen och borde läsas utav de flesta. Den är inte bara väldigt bra och väldigt tårgripande, den är bra skriven också.
Det är inte ofta jag läser böcker, men denna boken har jag knappt kunnat lägga ifrån mig sedan jag började läsa den, den är så frukansvärt bra. Kalla mig läslus eller nörd eller vad ni vill. Men den är riktigt bra.
Något annat att tilllägga är att jag börjar jobba imorgon. Så det där med ansvar kommer reda imorgon, jag har hunnit ha en veckas sommarlov.
Det ska bli skönt att ha något att göra om dagarna.
Jag ska jobba på Leif Bengtssons fritid, och som sagt så ser jag framemot det. Min bror berättade för mig att när han jobbade där fick han köra traktor, och eftersom jag aldrig har kört en traktor förr, ska det bli mycket roligt faktiskt, sen så blir det lite grässklippning och ogräsrensning.
Bara det inte blir som det blev den första dagen på mitt första sommarjobb, det var sommaren 07 och jag skulle sommarjobba på ett dagis i falsterbo. Jag tog bussen precis som vanligt, satt där och höll utkik efter min hållplats- jag hade ingen aning om vilken busshållplats det var som jag skulle hoppa av på. Så jag åkte så långt som man kunde, och det var vid falsterbo strandbad. Men det var först när jag hade hoppat av som jag insåg att jag inte hittade, vad gjorde jag? Jo i min panik ringde jag till min mamma, och som tur var kunde hon komma och hämta mig. Men min vägbeskrivning var inte den bästa, jag sa nämligen att jag var vid rondellen och raka vägen fram, men det visade sig att jag hade fel, för man skulle svänga efter rondellen. Och som tur var hittade mamma mig och vi körde iväg till jobbet, bara en halvtimme försenad. Men det var lugnt. Något bättre intryck gjorde jag inte nästa dag, då jag försov mig en halvtimme och kom en timme försent, inte det roligaste. Men dagisfröknarna gillade mig iallafall.
Fast detta året ligger jobbet i höllviken och jag behöver inte åka buss, utan jag ska cykla! Det som jag är mest rädd för är att jag ska försova mig, så jag ska snart gå och lägga mig och sova, så att jag inte blir försenad- Jag menar, man vill ju göra ett bra första intryck!
Nu säger jag inte att jag saknar att behöva plugga och känna stressen att ett arbete måste vara inlämnat ett visst datum eller lärarna. Men är man i skolan gör man iallafall något var dag man är där. Är man hemma, har man inte alltid det, då kan det hända att man bara ligger i sin säng och dagdrömmer.
Man brukar säga att man känner hat mot skolan och bara vill ha lov, så kan jag känna ibland när läxorna blir för många och pressen att få underkänt blir för stor. Men det var en vuxen man som sa till mig, att njuta så länge som möjligt utav skolan, för sedan kommer det ansvarsfulla arbetslivet. Där man går till ett jobb som ser nästan likadant ut var dag. För skolan gör faktiskt inte det, den ser inte alltid likadan ut.
Och vad jag vet nu, så har jag bara 2 år kvar under min skoltid, sen ska jag också ut i arbetslivet, flytta hemifrån, bilda familj och betala högar utav räkningar. Tänk när man går i skolan får man studiebidrag, man bor hemma, man får mat var dag och man vet att man inte kan bli "sprakad" från sitt arbete och bli arbetslös. Det låter pessimistiskt, det jag skriver, det kan jag hålla med om. Men det jag försöker få fram är att man ska njuta av den tiden man har i skolan så länge som möjligt, det är iallafall något som jag vill göra.
En sak jag har bestämt mig för att göra denna sommar är att jag ska läsa ut två böcker, i hopp om att kanske kunna höja mitt betyg i svenska. Min grammatik är inte den bästa och det är något jag mer än gärna skulle vilja bättra till, då är böcker en bra lösning.
En bok som jag har läst i snart två veckor är "äcklig", en mycket hemsk bok måste jag säga och jag är på god väg att läsa ut den. Det är en vad ska man kalla det, självbiografi. Skriven av Constence Briscoe. I boken tror hon att hon heter Clare, hon har alltså inte fått reda på sitt riktiga namn än. Hon utsetts hela tiden av misshandel av sin mamma, allt ifrån en nätt puttning till rejäl misshandel. Men det är inte bara fysisk misshandel det är även psykisk, hon kan bli kallad för "äcklig bakterie" och "äcklig hora".
Hennes mamma är tillsammans med någon man, som heter Eastmann och även han utsätter henne för misshandel.
Clare är sängvätare, hon kissar i sängen och kan inte göra något åt det. Och här är ett stycke från det: "När det blev läggdags kom min mor upp med en svart plastsäck. Jag stelnade till när hon närmade sig. "Vill du gå och lägga dig?" frågade hon. Säcken var hopknuten med en dubbelknut. Hon knöt upp den, och jag såg att den innehöll ytterligare två lager plastsäckar. I den innersta säcken låg mina lakan, min filt och mitt nattlinne. Allt var genomblött och stank urin. "Vill du gå och lägga dig?" "Ja", sa jag. Min mor föste undan kläderna jag bäddat med på morgonen och lade lakanet på sängen. Den stora, gula, våta fläcken fick sängenvätningslarmet att börja väsnas, och min mor ryckte kontakten ur uttaget. Hon bäddade omsorgsfullt, vek in lakanet under madrassen, lade kudden ovanpå och avslutade med filten. "Ta på dig nattlinnet", sa hon och gav mig det våta nattlinnet som luktade ganska illa. Jag stirrade först på nattlinnet, sedan på henne. "Ta på dig det", upprepade hon och knuffade till mig. Jag tog av mig kläderna och drog nattlinnet över huvudet. Jag försökte undvika att få de våta fläckarna mot huden, men det var omöjligt. När jag tagit på mig nattlinnet lyfte min mor upp filten och sa: "Lägg dig". Jag lade mig lydigt i sängen och min mor stoppade om mig. "Sådär ja! God natt, Clare. Om du byter sängkläder kommer du att få ångra dig!"
När jag läste detta var jag nära inpå att gråta, att en mamma kan bete sig på det viset. Man kan inte hjälpa att man är sängvätare och borde inte bli straffat för det på detta sätt. Detta är inte det värsta som Constance är med om, det finns så mycket mycket mer. Och att detta har hänt och att det är hon som har varit med om detta som skriver det, det är svårt att förstå. Hade jag själv genom gått allt det som hon har genomgått hade jag inte varit stark nog att prata om det.
Jag är verkligen glad att min mamma, eller pappa aldrig har behandlat mig såhär.
Denna bok berör verkligen och borde läsas utav de flesta. Den är inte bara väldigt bra och väldigt tårgripande, den är bra skriven också.
Det är inte ofta jag läser böcker, men denna boken har jag knappt kunnat lägga ifrån mig sedan jag började läsa den, den är så frukansvärt bra. Kalla mig läslus eller nörd eller vad ni vill. Men den är riktigt bra.
Något annat att tilllägga är att jag börjar jobba imorgon. Så det där med ansvar kommer reda imorgon, jag har hunnit ha en veckas sommarlov.
Det ska bli skönt att ha något att göra om dagarna.
Jag ska jobba på Leif Bengtssons fritid, och som sagt så ser jag framemot det. Min bror berättade för mig att när han jobbade där fick han köra traktor, och eftersom jag aldrig har kört en traktor förr, ska det bli mycket roligt faktiskt, sen så blir det lite grässklippning och ogräsrensning.
Bara det inte blir som det blev den första dagen på mitt första sommarjobb, det var sommaren 07 och jag skulle sommarjobba på ett dagis i falsterbo. Jag tog bussen precis som vanligt, satt där och höll utkik efter min hållplats- jag hade ingen aning om vilken busshållplats det var som jag skulle hoppa av på. Så jag åkte så långt som man kunde, och det var vid falsterbo strandbad. Men det var först när jag hade hoppat av som jag insåg att jag inte hittade, vad gjorde jag? Jo i min panik ringde jag till min mamma, och som tur var kunde hon komma och hämta mig. Men min vägbeskrivning var inte den bästa, jag sa nämligen att jag var vid rondellen och raka vägen fram, men det visade sig att jag hade fel, för man skulle svänga efter rondellen. Och som tur var hittade mamma mig och vi körde iväg till jobbet, bara en halvtimme försenad. Men det var lugnt. Något bättre intryck gjorde jag inte nästa dag, då jag försov mig en halvtimme och kom en timme försent, inte det roligaste. Men dagisfröknarna gillade mig iallafall.
Fast detta året ligger jobbet i höllviken och jag behöver inte åka buss, utan jag ska cykla! Det som jag är mest rädd för är att jag ska försova mig, så jag ska snart gå och lägga mig och sova, så att jag inte blir försenad- Jag menar, man vill ju göra ett bra första intryck!
Kommentarer
Trackback
