hotsweetchili

Jag har försökt allt som jag kan, men det duger inte. Jag blir lika chockad varje jag gång jag tänker på hur en stad kan förändra en så fin människa på så kort tid. Och jag var rädd för det, men jag tog chansen. Men jag tänkte inte på hur jag ska hantera det om det nu skulle ske. Jag trodde inte jag skulle hantera det med tårar, men det är precis det jag har gjort. Jag brukar inte vara den som gråter. Men du har fan hittat min svaga punkt. Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska ringa till mig. Skicka sms känns så.. löjligt. Känns det bättre att du vet att jag sitter och gråter på andra sidan telefonen över texter du skickar? (och inte skickar), och jag vill inte ringa för jag känner mig i vägen och jobbig. Du vet precis hur jag känner, och du kanske t o m precis vet hur jag mår. Och du vill inte såra mig, men du har gjort det nu, sorry. Jag vet om att du får ut mer känslor via sms, det har jag märkt. Men jag är den som hatar att ta saker via sms för det är oftast då man misstolkar varandra på ett absurt sätt. Och det blir bara långa komplicerade texter att läsa igenom, så vill jag inte ha det iallafall.

Jag vill inte ta såna här saker genom en text, jag vill antingen säga det genom telefonen, eller öga mot öga, vilket är aningen svårt i detta fallet. Du är långt borta, men det går att lösa ändå. Vi blev ju tillsammans när du bara var nere över en helg, på något sätt måste du ha velat få detta att fungera om det nu skulle bli problem. Jag vill lösa detta på ett bra sätt. Men är du lika intresserad av att göra det som jag? Det vet jag inte. Om du läser detta, så snälla hör av dig.

Du är en av de finaste människor jag mött. En kille har aldrig visat så mycket intresse för mig förr som du gjorde. Ingen ha kämpat så mycket som du, de andra har gett upp efter mindre än en månad, eller bara skitit i mig efter ett tag. Jag tänker tillbaka på alla fina mysiga stunder vi två ha haft. Den gången jag kom hem till dig, och jag var sjuk. Du la täcke över mig och tog bort håret från munnen, du satte dig en bit bort för att du inte ville störa mig. Men jag ville ha dig nära. Då i det ögonblicket, insåg jag att du var så mycket bättre än vad jag hade trott innan. Då insåg jag, att jag faktiskt tyckte om dig. Och det gick några veckor och jag tyckte om dig mer och mer, även när vi umgicks med dina vänner skämdes du inte när du skulle pussa mig. Du ville visa för alla att du tyckte om mig. Och det kändes.

Du är den första killen som jag är kär i. Den första killen som jag har ett förhållande med. Det är det som gör så jävla ont i mig. Att du har blivit så här, på bara några månader. Vad fan i helvete har hänt med dig?! Varför har du blivit en iskall människa?! Du kan inte berätta för din flickvän hur du vill ha det. Återigen, vad fan har hänt? Förr kändes det verkligen att du ville vara tillsammans med mig och att du tyckte om mig, men nu känns det inte längre, och det har jag sagt till dig också.

Rickard Kahns, du kommer alltid betyda mycket för mig. Vilket beslut du än fattar. Kommer alltid tänka tillbaka på våra fina stunder..

Snälla skriv, ring eller vad fan som helst om du läser detta.

Peace.