Yey!
Fredag Lördag Söndag
Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Söndag
Måndag Tisdag Onsdag STUDENTEN!
Journey – Don't Stop Believin'
Den låten har hängt med under hela jävla gymnasietiden!
För vi ska ta studenten för vi ska ta studenten för vi ska ta studenten
FY FAN vad vi är bra!
Kan inte fatta att snart tre år har gått, fy fan vad tiden har gått snabbt. Men man brukar ju säga att tiden går snabbt när man har roligt, för roligt ja det har jag haft! Jag har gjort saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Trodde aldrig jag skulle spela taiko (japansk trumsport), trodde aldrig jag skulle se en musikal. Trodde fan aldrig att jag skulle ta klackskor på mig, jag trodde aldrig jag skulle gå på balen, jag trodde aldrig jag skulle läsa ut en bok, eller tycka illa om en lärare så mycket och jag trodde aldrig jag skulle trivas så jävla bra i en klass! Men fy fan vad jag har trivts! Kommer sakna dom allihop (eller ja.. kanske inte alla.. hehe) ja fy fan och rasterna, ja! jag kommer sakna rasterna.. Föreställningarna.. Teater/dansgruppen.. trötta pluggtimmarna på RC med mängder koppar kaffe, statoil.. It-caféet, it-caféets kaffe, kakor, frukter, frukost..
Något som jag dock inte kommer sakna är T.ex bildläraren Marie, Krimskrams, skolans äckliga korvar och de där jävla läxorna och proven. Men antar att det kommer gå ett tag och sen kommer jag sakna det.
Ja, det finns mycket jag kommer sakna och inte sakna. Men det finns något som jag längtar till också, självklart att göra det som jag har sett 2 andra årsutgående elever göra, springa ut på trappan vid bryggan och sjunga "sjung om studentens lyckliga dar'", och se föräldrarna stå där med skyltar och plakat, lite smått salangsberusad och jävligt glad! För att sedan springa upp på flaket för att skrika, sjunga dansa och bara känna friihet!
Ja fy fan vad jag har längtat. Men rätt sjukt att man kan längta efter en dag... en dag fylld med en oförglömig fylla och glädje med släkt och vänner. En dag och sen är man fri från skolan. Då ska man sparkas ut i arbetslivet och inte kika ner på en läxa igen (ja, fram tills man kommer till högskolan, men det är ett helt annat kapitel, det gäller att ta det som det kommer). Jag själv vettifan vad jag vill bli, men det ser ut som att det lär bli BK ett tag framåt. Vem vet? Kanske jag vill utbilda mig till pilot för att se världen från ett annat perspektiv, kanske vill jag utbilda mig till operasångerska som jag ville när jag var liten?
Livet är för kort för att gå och oroa sig inför framtiden och må dåligt över det. Se fram emot saker istället, som jag ser fram emot min student och fokuserar på att den ska bli så jävla rolig som möjligt. Och ni kanske efter det där brevet? Vad vet jag? Så länge man gör det man vill och gör det man känner för så tycker jag man inte har någon anledning att känna sig nedtryckt.
Många anser att den linje som jag har gått har varit "bortkastad" tid? Va? Bortkastad tid? Jag har varit med om ett berg av läxor och fått läsa ämnen som ingår i många andra linjer också, bara det att jag har fått föreställningar "på köpet" jag ångrar verkligen inte mitt val av den estetiska linjen, jag visste länge att jag ville gå estet med inriktning dans och teater, för jag vet att det är något som jag trivs med och jag visste att jag skulle trivas med dem som jag skulle gå med eftersom att de har samma intressen. Ja visst.. alla stunder har inte varit ljusa, som alla de lektionerna med Christel då man kände sig kass som fan och att man verkligen kände att man inte kunde dansa, för det visste jag redan att jag inte kunde, jag sökte ju för teaterns skull. Men det löste sig och vi fick en ny lärare, nu när man blickar tillbaka på Christeltiden så skrattar man bara. För man vet att hon hade fel, då hon placerade eleverna i den "elemäntära gruppen" och den "avancerade gruppen". Man kände sig mer som "vi i den kassa gruppen" och "dem i den asgrymma gruppen". Man kan ju faktiskt, så länge man försöker och vill. Om man inte försöker hur vet man då att man inte kan det? Jag kan verkligen inte dansa, men jag har varit med på föreställningar ändå, jag har t o m lyckats göra en bakåtkullerbytta, först på en föreställning kan jag, ja då kan fan alla andra också!
Ja, det var inte meningen att jag skulle skriva en monolog här, men jag fick en jävligt bra känsla. En känsla som jag inte vill släppa! STUDENTEN 2011 HERE I COME OH YES!
Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Söndag
Måndag Tisdag Onsdag STUDENTEN!
Journey – Don't Stop Believin'
Den låten har hängt med under hela jävla gymnasietiden!
För vi ska ta studenten för vi ska ta studenten för vi ska ta studenten
FY FAN vad vi är bra!
Kan inte fatta att snart tre år har gått, fy fan vad tiden har gått snabbt. Men man brukar ju säga att tiden går snabbt när man har roligt, för roligt ja det har jag haft! Jag har gjort saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Trodde aldrig jag skulle spela taiko (japansk trumsport), trodde aldrig jag skulle se en musikal. Trodde fan aldrig att jag skulle ta klackskor på mig, jag trodde aldrig jag skulle gå på balen, jag trodde aldrig jag skulle läsa ut en bok, eller tycka illa om en lärare så mycket och jag trodde aldrig jag skulle trivas så jävla bra i en klass! Men fy fan vad jag har trivts! Kommer sakna dom allihop (eller ja.. kanske inte alla.. hehe) ja fy fan och rasterna, ja! jag kommer sakna rasterna.. Föreställningarna.. Teater/dansgruppen.. trötta pluggtimmarna på RC med mängder koppar kaffe, statoil.. It-caféet, it-caféets kaffe, kakor, frukter, frukost..
Något som jag dock inte kommer sakna är T.ex bildläraren Marie, Krimskrams, skolans äckliga korvar och de där jävla läxorna och proven. Men antar att det kommer gå ett tag och sen kommer jag sakna det.
Ja, det finns mycket jag kommer sakna och inte sakna. Men det finns något som jag längtar till också, självklart att göra det som jag har sett 2 andra årsutgående elever göra, springa ut på trappan vid bryggan och sjunga "sjung om studentens lyckliga dar'", och se föräldrarna stå där med skyltar och plakat, lite smått salangsberusad och jävligt glad! För att sedan springa upp på flaket för att skrika, sjunga dansa och bara känna friihet!
Ja fy fan vad jag har längtat. Men rätt sjukt att man kan längta efter en dag... en dag fylld med en oförglömig fylla och glädje med släkt och vänner. En dag och sen är man fri från skolan. Då ska man sparkas ut i arbetslivet och inte kika ner på en läxa igen (ja, fram tills man kommer till högskolan, men det är ett helt annat kapitel, det gäller att ta det som det kommer). Jag själv vettifan vad jag vill bli, men det ser ut som att det lär bli BK ett tag framåt. Vem vet? Kanske jag vill utbilda mig till pilot för att se världen från ett annat perspektiv, kanske vill jag utbilda mig till operasångerska som jag ville när jag var liten?
Livet är för kort för att gå och oroa sig inför framtiden och må dåligt över det. Se fram emot saker istället, som jag ser fram emot min student och fokuserar på att den ska bli så jävla rolig som möjligt. Och ni kanske efter det där brevet? Vad vet jag? Så länge man gör det man vill och gör det man känner för så tycker jag man inte har någon anledning att känna sig nedtryckt.
Många anser att den linje som jag har gått har varit "bortkastad" tid? Va? Bortkastad tid? Jag har varit med om ett berg av läxor och fått läsa ämnen som ingår i många andra linjer också, bara det att jag har fått föreställningar "på köpet" jag ångrar verkligen inte mitt val av den estetiska linjen, jag visste länge att jag ville gå estet med inriktning dans och teater, för jag vet att det är något som jag trivs med och jag visste att jag skulle trivas med dem som jag skulle gå med eftersom att de har samma intressen. Ja visst.. alla stunder har inte varit ljusa, som alla de lektionerna med Christel då man kände sig kass som fan och att man verkligen kände att man inte kunde dansa, för det visste jag redan att jag inte kunde, jag sökte ju för teaterns skull. Men det löste sig och vi fick en ny lärare, nu när man blickar tillbaka på Christeltiden så skrattar man bara. För man vet att hon hade fel, då hon placerade eleverna i den "elemäntära gruppen" och den "avancerade gruppen". Man kände sig mer som "vi i den kassa gruppen" och "dem i den asgrymma gruppen". Man kan ju faktiskt, så länge man försöker och vill. Om man inte försöker hur vet man då att man inte kan det? Jag kan verkligen inte dansa, men jag har varit med på föreställningar ändå, jag har t o m lyckats göra en bakåtkullerbytta, först på en föreställning kan jag, ja då kan fan alla andra också!
Ja, det var inte meningen att jag skulle skriva en monolog här, men jag fick en jävligt bra känsla. En känsla som jag inte vill släppa! STUDENTEN 2011 HERE I COME OH YES!
Kommentarer
Trackback
