Sitter och funderar..
Över min situation, hur fan jag vill ha det. Suget efter att försvinna där ifrån är stort, större än det varit innan. Jag kollar ofta mig själv i spegelen och tänker "du ser förjävlig ut, gör något åt detta för fan", men sen finns det andra dagar då jag tänker "det är värt det, du klarar av detta". Ibland älskar jag det, ibland hatar jag det. Det finns stunder då jag är där, då jag inte orkar, och sen finns det stunder då jag är där, som jag känner att detta är ju underbart! Jag har underbara människor att jobba med, jag får komplimanger och jag utmanar ständigt mig själv till att jag kan bli bättre och att jag vill bli bättre.
.
Det är en ond cirkel, samtidigt som vill komma därifrån så vill man inte försvinna! Ansvaret som egentligen inte ska finnas, känns för stort.
.
Jag kan vara ledig två dagar och sen känns det bra igen, men sen är man tillbaka på samma punkt igen. Fan vad jag svammlar nu.
.
Jag vill ju plugga vidare, jag vill göra nya saker! Och det har jag alla chanser i världen till att göra, jag får grymt mycket stöd till vad jag än vill göra. Men vad vill jag bli? Det har funnits drömmar om socinom, hjälpa unga som har det svårt på ett eget sätt som jag själv hade velat få hjälp på när jag var mindre. Det har funnits drömmar om att bli skådespelerska inom småteatrar, Hipp i malmö t.ex. Det vore förjävla roligt, och det var inställd på när jag gick på gymnasiet, men sen försvann suget och jag ville bli fotograf istället och nu kan jag tänka mig både fotograf och att skriva krönikor. Och jag vet ju om att, man kan om man vill, man måste bara som sagt våga som det så fint heter. Och jag vet om att tar jag bara det där steget och försöker komma in på en utbildning så kommer jag tacka mig själv sen för att jag gjorde det. Men jag är för lat. Och det är dåligt att skriva så, man vet om att man är lat, men man gör ingenting åt det utan fortsätter i samma bana och bryter ner sig själv.
.
Jag trivs inte med mig själv som det är, det vet jag och andra. Men det är bara jag som kan göra något åt det, ingen annan! Det är bara jag!
.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Du är bra precis som du är! När du tittar dig i spegeln så bör du vara glad och stolt! Det är inte säkert att man någonsin vet precis vad man vill göra med livet så jag tror inte du ska vänta på det utan se bara till att göra något som tar dig vidare och framåt - när du väl satt dig i rörelse så kommer livet rulla på! KRAM
Trackback
