hotsweetchili

Idag har jag tankar på otrohet, vilket är en sak som jag verkligen hatar, det ska krävas mycket för att använda det ordet, men jag hatar otrohet. Jag kan inte överhuvudtaget känna någpn form av sympati för de som är otrogna och jag inte heller förstå varför man skulle vara det, det finns inga ursäkter att vara otrogen mot den man är tillsammans/gift med. Om man har tröttnat och söker mer spänning, eller helt enkelt inte känner samma känslor, så gör man först slut med personen innan man påbörjar med att träffa någon ny. Varför vilja såra en människa med att både ljuga och vara otrogen? 

 

Men samtidigt så tänker jag; Var sträcker sig gränsen för att vara otrogen? Där har alla blandade åsikter och det kommer säkert finnas någon som tycker att jag har fel när jag skriver att gränsen är hångel, varför ska man hångla med någon annan när man kan hångla med den man är tillsammans med? Sen kan en annan gräns vara när man har en väldigt intensiv kontakt med motsvarande kön som personen som man är tillsammans med kan kalla för en vän, det är klart att ens partner ska få ha killkompisar/tjejkompisar, så som jag har killkompisar som jag umgås med så ska han få ha tjejkompisar som han umgås med, men börjar dessa skicka sexsms eller kärleksfulla sms så kan jag se det som en otrohet också! Kan inte ha förståelse för varför man skickar sexsms till någon annan, det är bara så jävla konstigt. Om man nu är så jävla desperat att vilja ha någon annan så som sagt gör då slut med personen som man är tillsammans med först. 

 

Jag själv skulle aldrig kunna vara otrogen, för att jag tycker att det är så jävla respektlöst, äckligt osv.