Hmprf..

Kan det vara så att det ibland når en sådan punkt att man medvetet eller omedvetet tar andra för givet? Eller är det bara så att tankarna är ute och flyger? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0