hotsweetchili

Idag blev jag påmind om en tid som jag inte vill bli påmind av, ensamhet, mörker, viskningar, lämningar, utfrysning, pekningar, skrattningar, utstirrning, kommentarer, falskhet. 

Det är en djup period i livet som jag aldrig vill tänka på, jag skulle inte för något i världen vilja uppleva samma sak igen. Samtidigt som det inte är något som jag vill tänka på så är det något som jag inte heller vill prata om. Det går rakt in.

 

Och jag kan fortfarande inte förstå att det sker, varför låter lärare eller överhuvudtaget andra vuxna detta ske dagligen. I dagens läge som det ser ut nu så leder viss mobbing till självmord, det kan leda till droger, alkoholmissbruk. Fick t o m höra att en som hade blivit mobbad hela sitt liv bombhotade hela sin skola, en vecka innan sin student. De som kränker ner andra kan inte förstå vad de utsätter den personen för, hur den mår, vad den personen kanske går igenom på andra ställen. Den personen som de andra spottar på, retar och slår på, kanske blir slagen och spottat på i hemmet redan. Och den personen kanske går till skolan för att känna trygghet. Kanske för att t o m få hjälp, genom att prata med andra vuxna. Men vad gör man i det läget när inte ens de vuxna gör något åt det? Vart vänder man sig som liten och rädd?

 

Jag tror samtidigt som denna kvällen påminde mig om en dyster period så motiverade den mig samtidigt att verkligen förverkliga min såkallade "dröm". Att hjälpa andra som har det svårt. Jag vill vara den hjälpen som finns där för alla som har det svårt inte vet var de ska vända sig, jag vill vara den som lyssnar. Jag vill vara den som jag själv hade behövt. Man behöver någon personlig, där man känner sig välkommen och där man vågar öppnar upp sig. 

 

Tyvärr så tror jag inte den hjälpen existerar så som den borde. Vissa vet inte hur det kan vara. Jag vill dock påpeka att jag aldrig har blivit misshandlad i mitt hem, jag hade det bra hemma, men skolan var som skolan var.