hotsweetchili

Hejhejhejhej!
Ídag är det lördag, och idag ska jag till staden med Isabelle och Cornelia.
Det ska bli kul.
Hade tänkt köpa en massa kläder!
Behöver förnya min garderob lite!
Vid halv ett ska vi åka in dit.
Så jag sitter här och redigerar bilder på photoshop.
Bra går det väl inte.
Men framåt!
Här kommer två smakprov:)

Det är nog inte många som vet hur förjävla dåligt jag mådde innan.
Typ i sjuan.
Åttan.
Kanske från hela sjuan till halva åttan.
Det var den perioden då jag mådde som sämst.
Det var då som jag var osynlig och ingen såg mig.
Jag hatade skolan då.
Känslan av att ingen såg mig.
Känslan av att äta själv i matsalen.
Känslan av att inte ha någon att gå med.
Känslan av att vara ensam i skolan.
De ända som vet hur riktigt dåligt jag mådde var nog min mamma och pappa.
Jag ville byta skola.
I min klass.
Var det olika grupper.
De mest roliga och omtyckta tjejerna i en grupp.
Och alla killar i en grupp.
Sen var det jag.
Lilla ensamma jag.
Som verkligen ingen såg.
Jag var i behov av hjälp.
Jag kunde bara ligga i min säng och stirra in i väggen och verkligen njuta av att vara ensam!
Jag ville mer än allt annat ha en vän.
Men kom hopp i början av termin två i sjuan.
Jag skaffade en kille.
Min första kille.
Han var den ända jag hade då.
Mitt ända hopp.
Jag lärde känna hans vänner.
Och jag gick ut.
För nog första gången i mitt liv.
Jag kommer fortfarande ihåg.
När vi var på gården.
Och såg när hans kompisar repade.
Jag satt i hans knä hela kvällen.
Men efter två veckor hände något.
Han ringde mig.
Jag blev så glad för det.
Men sen att han la på.
Var det nog det värsta samtalet jag någonsin fått från en kille.
Han sa att han inte hade några känslor för mig.
At han inte tyckte att vi borde träffas mer.
Efter några veckor.
Får jag reda på att han spridit falska rykten om mig.
När jag cyklade förbi han och hans kompisar.
Skrek de efter mig.
Jag mådde skit efter det.
Jag ville bara sjunka ned till helvetet och brinna upp.
Jag såg inget hopp i någonting.
Men dagen kom faktiskt.
Jag lärde känna en tjej.
Michelle Forsén.
Min första riktiga kompis.
Hon räddade faktiskt mig.
Hon gjorde så jag fick det som jag alltid längtat efter:
Vänner.
Helt plötsligt lärde jag känna riktigt många vänner.
Och jag var ute mer och mer.
Jag började röka.
Jag började dricka.
Var aldrig hemma.
Blev sämre i skolan.
Började sminka mig mer och mer!
Och det värsta;
Jag blev kaxigare och kaxigare mot min mamma.
Jag var aldrig glad mot henne.
Jag var alltid sur.
Jag ångrar det fortfarande.
Min egen mamma.
Som förtjänar mest kärlek av alla människor som jag känner.
Jag förstod inte själv att jag höll på att gå ut över styr!
Jag ändrade stil.
Jag fick stilen faschion core.
Svart sminkad runt ögonen.
Riktigt håliga thights.
Palestina sjal.
Nitbälte.
Lugg som gömde ena ögat.
Än en gång.
Alla tyckte illa om mig.
Förutom mina vänner då.
Men alla i skolan kallade mig alltid din jävla emo.
Eller jävla emofitta.
Men jag brydde mig inte.
För jag hade mina vänner!
Men sen började jag lite uppåt.
Jag började plugga mer.
Och jag fick vg i franska i åttan.
Och vg i engelska!
Två vg.
Så stolt jag var!
På jullovet.
Försvann min stil helt.
Jag var i thailand.
Köpte färgglada kläder och inte alls mycket svart!
Men då kom den lilla sminkdockan tillbaka igen.
Kletade på en massa mascara och fundation!
Efter thailand lärde jag känna folk från andra ställen, som dalby och lund.
Och i februari.
Började jag och Michelle bråka.
Vi blev ovänner.
Riktiga ovänner.
Men jag blev bättre och bättre vän med Emily.
Och jag lärde känna fler och fler folk.
Mitt festande började igen.
Det blev varje helg.
Från fredag till lördag.
Hade jag lov blev det på vardagar också.
Och mina betyg blev inte bättre.
Men jag lyckades få ett vg iallafall.
Och jag lyckades komma in på en linje.
Estet!
Jag hade en underbar sommar.
Lärde känna fler folk.
Men under sommaren hann jag träffa lite killar som sårade mig.
Och vilken kille jag än träffade sårade mig.
Sen min första kille hade jag hunnit träffa:
4 killar.
Alla fyra sårade mig.
Men jag hade mina vänner som hjälpte mig.
Sen efter sommaren.
Började jag i världens bästa klass.
Es1!
För en gångs skull.
Hamnade jag i en bra klass!
Som jag verkligen trivdes i.
Och jag har börjat ta tag i skolan nu.
För att jag vill komma någonstans.
Jag kan inte säga att jag har världens bästa liv.
Men jag har ett bra liv.
Och jag vill tacka många för det.
De vet själva vem de är!

då jag var en sminkdocka, usch!

då jag använde mest svart!
Detta är jag nu!

Hejhejhej!
Jag sitter här och skriver nu igen.
Jag kollar på top model.
Men det är reklam just nu.
Så jag passar på med att skriva min blogg.
Dagen började med redovisning på engelskan.
Gick väl sådär.
Mitt engelska uttal är inte det bästa!
Sen datorkunskap.
Fattade det sådär.
Sen lunch.
Där jag åt med lite trevligt folk från klassen.
Och jag skrattade!
Det var rättare sagt.
En rolig lunch!
Och därefter.
The hell time.
Gympa!
Vollyboll!
Vilket jag är såå grym på.
Eller inte!
Jag skrev verkligen inte upp mig till turneringen.
Uschushusch.
Vollyboll har aldrig varit min starka sida inom bollsporter om man säger så!
Men jaja.
Vi fick ju sluta sen så det var ju härligt.
Nu sitter jag bara här.
Kollar på tv.
Eller inte just nu.
Just nu kollar jag in i datorskärmen och skriver samtidigt.
En annan sak är att pappa precis kom hem från jobbet.
För er som ville veta.
Jag har tråkigt.
Det kanske inte märks!
Men imorgon har vi bara en lektion.
Eller lektion vet jag inte man kan kalla det.
Nej det kan man inte.
Vi ska kolla på musikarna i Es när de går luciatåget.
Sen efter det får vi gå hem.
Och jag ska fota det, tihi!
Så det blir nog att gå hem och sova igen efter det.
Men nu börjar  top model igen.
 
Hejhejhej!

Att vara sig själv.
Hur är man sig själv?
Jo man är den man vill vara.
Man är inte som andra vill att man ska vara.
Man är som man är.
Kan inte folk acceptera om man är som man är.
Så behöver de inte snacka med en.
Man ska inte bry sig om vad folk tycker.
Och man själv bäst vad man har gjort.
Ingen annan.
Man vet bäst själv vad man har sagt och gjort.
Och om man har hört något om någon.
Då kan man fråga den personen om sanningen.
Istället för att gå runt och säga falskheten.
Att vara falsk.
Det är ingen bra egenskap.
Man säger en sak till en annan, om hur bra den är och så.
Sen en helt annan sak till någon annan.
Så kan man inte hålla på.
Varför har folk så svårt att säga sanningen då?
Det är en svår fråga faktiskt.
Man kanske inte vill såra en person.
Man kanske är rädd att personen ska bli arg på en.
Men man kan inte bara se det negativa med sanningen.
Man måste se det positiva också.
Om man säger sanningen är man ärlig.
Och ärlighet är en bra sak.
Jag ska inte komma och säga att jag är bättre än andra.
Det är jag inte.
Men jag spelar aldrig någon väns.
Eller snackar bakom en väns rygg.
Ser jag något dålig i min vän, så säger jag det.
Kanske itne alltid, men så gott jag kan iallafall.
Man kan alltid försöka, har man försökt, är det en början iallafall.
Kommer man till höllviken, eller näset överhuvudtaget.
Så får man räkna med att här finns många som spelar ens vän.
Det finns några bra.
Men många är inte bra.
I mina ögon.
Det är så jag ser det.
Man måste få säga vad man tycker och tänker här i världen.
Säger man ingenting.
Får man inte sin röst hörd.
Och då tror folk att man kan köra runt med en.
Och tro att det är okej.
Men i själva verket, lider man.
Men man vågar inte säga ifrån.
Ta ett kliv ner från ytan, och kom upp.
Gör din röst hörd.
Våga säga ifrån.
Markera.
Visa att du är en person man inte kan köra med.
Men varför skriver jag detta?
Jag ska förklara varför.
Visst det är inte många som läser min blogg.
Jag tror inte det är fem stycken som ens gör det.
Men jag har inte min blogg för att jag ska skriva till folk.
Jag har min blogg för att jag ska kunna uttrycka mig.
Uttrycka mig som jag inte kan göra på andra ställen.
Jag skriver allt möjligt, om mina dagar och sånt.
Det händer inte så ofta.
Men det är skönt att ha någonstans att skriva.
Man vill inte publicera saker som känslor på bilddagboken.
Men detta är helt perfekt.
Men ja som sagt gör din röst hörd!